Njutbart i Alperna!

Vemod fyller mig när jag lämnar Österrikiska alperna. Jag hade så gärna stannat. I dagarna sex har jag tillsammans med två underbara vänner åkt skidor och njutit av Österrikiska Stuben (ett tips förresten). Det är skönt att finnas till i alperna – från första vakna stund, till dess dagen är över har jag ett inre, och emellanåt också yttre, leende på mina läppar. Förvisso var vi inställda på lössnöåkning – vilket vi inte fick, annat än genom att gå på tur. Ändå har det varit njutbart.

Höjdpunkterna inträffade dag 1 och 4 då vi var på "freerideday" (med guide på jakt efter lössnö utanför liftsystemet) - och varje eftermiddag och kväll som bestod av spa följt av 3-rättersmiddagar. Dag 1 åkte vi med guiden Pio. Jag tog rygg på honom både uppför och utför. Efter att tagit två liftar upp klättrade vi 45 minuter och åkte ett fantastiskt åk nerför bergstoppen Wirtz. Himmeln var klarblå, snön fluffig och lutningen perfekt. Känslan av att klättra upp för att sedan åka ner är härlig. Pio var en erfaren guide som färdades snabbt. Jag sporrades att haka på. Social kompetens saknades dock, liksom viljan att hålla ihop gruppen. Men jag njöt, från första stund. Samtidigt kunde jag se att de andra bitvis blev efter och fick kämpa. Jag som gärna ser till att alla har det bra kunde ha hejdat guidens fart - men gjorde det inte. Istället njöt jag av den, höll hans rygg och tänkte att det inte är min uppgift.

När dagen var slut hade jag och de andra olika upplevelser av timmarna som passerat. Vi var alla lyckliga, men de mer slut på - jag pigg och hög. Själv hade jag kunnat påverka deras känsla genom att styra guiden. Jag kunde ha gjort delar av hans jobb. Men det gjorde jag inte. Vad hände, när jag insåg det? Skuldbelade jag mig själv för att inte försöka hålla nere tempot? Lade jag band på min iver och glädje över dagen? Nej. Jag bara njöt, obegränsat, utan att ta ansvar för helheten - på annat sätt än att vara mig själv; social och inbjudande. Vilket jag senare fick höra att jag var.

Efter två dagar med åkning i systemet var det dags för dag 4. Även denna tänkte vi skulle bli en "freerideday". Men det fanns ett motstånd inom en av mina vänner. Varför undrar du kanske, eller så har du redan listat ut det. En negativ erfarenhet påverkar. Sådana har vi alla, kanske från ett tidigare förhållande, en arbetsplats eller en festkväll. Följden när gamla minnen poppar upp kan bli ett nej, "jag vill inte" och en undvikandestrategi som i sin tur gör att vi går miste om det vi egentligen vill. Nejet kan i sin tur skapa fler nej och hindra vår utveckling och livslust. Men min vän som dag 1 fick plåga sig en del, är en vinnare. Hon låter inte rädslor styra. Genom att vi alla bollade tankar och känslor öppet blev det tydligt. Orsaken till den negativa upplevelsen uppstod när ingen sade ifrån och guiden fick dra iväg. Det var inte mitt ansvar och jag hade inte gjort något fel. Vi hade framtidsfokus. Hur skulle viljan att utmana sig själv igen växa till sig? Vägen bestod i att bygga en strategi, en plan som skulle göra turen behagligare. Tuff skulle den bli ändå, för det tar på att klättra uppför på 2000 meters höjd och sedan åka nerför i varierat underlag. Delvis lössnö, men även vindpackad snö.  Strategin var att ta ansvar för våra behov genom att berätta om dessa för guiden. Vi bestämde oss för att hjälpas åt. Starkast motstånd inför detta fanns inför att eventuellt sinka gruppen. Och visst, mod krävs för att ta plats, för att göra dagen bra, för att orka åka och för att göra det säkert. Tillsammans skapade vi ett positivt gruppstöd.

Dag 4 åkte vi återigen med guide och spenderade ytterligare 60 euros var. Det var värt varje euro. Alla kände sig trygga inför det som skulle komma. Tack vara strategin. Givetvis kunde en lavin gå och vi dö, men ansvaret för att det inte skulle ske, låg på guiden och sannolikheten var minimal. Som så ofta, när vi förberett oss väl - går det bra. Dagens guide, som för övrigt hade världens underbaraste leende och glittrande ögon - var Pios motsats. Megasocial, ödmjuk och med fokus att gruppen skulle hålla samman och alla skulle ha en bra dag. Vi skulle ta det "slowly and safe". Tur att jag hade fått åka av mig. I annat fall hade jag saknat den utmaning som dag 1 gav. Nu kunde jag njuta av en mer social dag och guidens karisma. Orörda fält med härlig lössnö, mjölksyra i låren, men tyvärr också en krasch. Vid tillfället för denna gick pulsen upp rejält. Platsen jag "valt" var tight och brant. Ena skidan låg 10 meter upp. Med fullt fokus på skidan lyckades jag klättra och dra mig upp till den andra skidan och sätta på mig den. Tänkte på risken för laviner, den som nu var låg, men ökar när man faller hårt. Adrenalinet flödade och det var först när jag var nere hos guiden som jag insåg att ljumsken fått sig en smäll. Där slutade min "freerideday". Jag tog mig ner till lunchstället och avbröt där. Min vän som denna dag haft en behagligt skön upplevelse hakade på. Det var jag som fick användning av strategin, jag kunde den innan och avslutade dagen i halvlek. Vi var båda nöjda. Dagen hade varit njutbar.

Hoppas du har det bra i februari-Sverige. Styrs du av dina rädslor eller utmanar du dig själv när du vill något? Det behöver du inte åka till alperna för att göra. Mitt tips är att kämpa och när det behövs säga ifrån och be om det vi vill ha, när det ät viktigt för dig. Det kan vi också hjälpa varandra med. Ha en bra vecka och gör ditt yttersta för att göra medvetna val, val som gör att det blir bra för dig själv och de i din omgivning. För så är det, det du och jag gör - det gör faktiskt skillnad!