Är det rätt att resa hejvilt?

Sitter på flyget tillbaks från Barcelona efter att besökt staden för första gången. Jag har jobbat, varit en del av ett företags kick-off. Det är tidig måndag morgon och samtidigt som jag lämnar landet funderar jag på att återvända. När ska jag komma tillbaka eller ska jag kanske åka någon annanstans? Så här gör jag och fler med mig. Innan vi återvänt, innan vi landat, fysiskt och mentalt, funderar vi på nästa resa eller lyft. Vi vill så gärna kasta oss ut igen. Särskilt när det är enkelt, lättillgängligt, billigt och går undan. Snart landar vi i Skellefteå och i eftermiddag är jag tillbaks på kontoret. En weekend kan man lätt unna sig, eller hur – miljökonsekvenserna kan väl inte alltid få styra - eller!?

Att resa ger mersmak och insikten om hur mycket det finns att se och uppleva ger reslust. Jag ska på fler resor i höst, ännu en kick-off (Prag) och sen på semester till San Fransisco och familjen Holmberg/Hällgren. Premiär för USA. Full fart alltså. Detta resetempo är dock ovanligt för mig. Jag reser ganska sällan, vill gärna ta ansvar för miljön och kritiserar ofta vårt resmönster - som påverkar vår miljö negativt. Ändå reser jag. I min förklaringsmodell tar jag upp jobbresor som en annan sak, men direkt kommer den inre kritikern som säger att jag kan tacka nej till utlandsjobb och tipsa grupper om fjällen. Ja, visst, det kan jag, men om min potentiella kund inte vill det - och vill ha mig med, då följer jag ju bara med, eller hur?

Nu går flygvärdinnorna längs den smala gången och tar upp beställning av dryck. Jag beställer cappucino. Undrar i samma stund om lika många unga tjejer vill bli flygvärdinnor idag, som när jag var liten. Det tror jag inte och förstår varför. De har nog insett det oglamorösa, men den största förklaringen är, tror jag, att de flesta saknar drivkraften som fanns då, att komma ut och resa. För förr, då var det speciellt att resa. Jag minns att vår familj åkte utomlands närapå vartannat år och att det gjorde att jag blev kallad "bortskämd". Idag behöver få av oss bli flygvärdinnor (eller stewards) för att få resa och med gammeldags mått är närapå alla bortskämda. Vi reser med jobbet, på kick-offer, utbildningar och möten. Vi åker på äventyrsresor, weekendresor, golfresor. Vi njuter av årliga skidresor till alperna, Japan eller Canada. Och de som ogillar vintern, åker till Thailand, Egypten eller Gran Canaria. Sen när sommaren kommer blir det någon vecka i Grekland, Spanien eller Kroatien. Så gör vi - och nu kan vi med rätta tala om bortskämdhet - eller är det bara en ny tid?

Alla reser inte. Några saknar möjligheterna helt och hållet, vilket är både trist och orättvist. Tänk om alla de var miljömedvetna. Då skulle de kunna hävda vilket miljöansvar de tar. Så är förstås fallet, ibland, vissa av dem är miljövänner och berättar säkert om sin miljömedvetenhet, vilket förstås är mer status än att säga "vi har inte råd". Men hur gör megaresenären, som reser i det tempo jag gör nu i höst, för jämnan? Blundar för konsekvensen, tänker att syftet med resan är så pass viktigt att det överträffar kostnaden, skiter i följden eller betalar utsläppsrätter och känner sig duktig? Jag tror majoriteten försvarar sitt behov att resa, på något sätt, halvblundar och tänker "alla andra reser ju".

Jag minns mina föräldrars tråkiga ord från min uppväxt, när jag ville vara upp lite längre och se på skräckfilmer. "Nej, det får du inte", följt av orden "det spelar ingen roll hur de gör i andra familjer, i vår familj gör vi så här". Jag tycker fortfarande att orden är tråkiga, men idag förstår jag budskapet. Vad andra gör är inte alltid bäst, därför försöker jag att tänka efter själv. Det är vi många som gör och jag tror det är extra viktigt när det vi vill är enkelt, lättillgängligt, billigt och går undan. Att ta skydd bakom och stöd av, vad alla andra gör, är galet. För vad skulle ske om hela världens befolkning sa samma sak, "jag gör bara som alla andra", och blev megaresenärer?

Så hur ska vi göra? Jag tror vi behöver lära oss att vara nöjda hemma och uppleva vår närmiljö i högre utsträckning. Jag tror vi ibland behöver säga ner till oss själva och vår resiver. Jag tror vi behöver trycka på mer, politiskt, så än mer forskning sker så att flyget kan utvecklas och bli mer miljöriktigt. Därtill anser jag att vi behöver ha tillit till forskningen och våga tro att de hittar en miljölösning, annars blir vi lätt uppgivna. Men inte bara hoppas på framtiden, utan även agera, ta ansvar och göra det vi kan för att påverka vår egen resenivå - och därmed vår värld.

Jag är fortfarande kvar högt uppe i luften, någonstans mitt emellan Spanien och Sverige. Sitter här kluven, i mitt skrivande, för jag reser gärna mer, mycket mer. Dessutom är det 20 % arbetslöshet i Spanien och kris i Grekland - så de behöver våra semesterpengar! Ja, orsakssambanden är komplexa och gemensamt för oss alla är att vi gör vårt bästa. Jag är inne på att begränsa mig. Inte välja bort utan välja lagom. Nu undrar jag hur du tänker och gör kring resande!?

Nu har jag landat och återvänt till Umeå. Som en extra utmaning, som på beställning ligger en gåva hemma hos mig: boken "100 städer" - tack familj Mia Lundström (som lånat min lägenhet och lämnat boken) mer att välja bland och inspireras av.

Slutligen, ha det gott och gör ditt yttersta för att göra medvetna val, val som gör att det blir bra för dig själv och de i din omgivning. För så är det, det du och jag gör - det gör faktiskt skillnad!